En tomatröd handlerskas bekännelser...

Ännu en stormig dag i mitt liv har passerat, ibland frågar jag mig nog om det bara är till mig som orkanvindarna hittar. Egentligen gick hela början av dagen riktigt bra (om man bortser från att både wc-byttan och kökskranen började läcka, men det är ju sånt man får räkna med när maken befinner sig på annan ort). Efter att ha städat klart for vi till mommos en stund på eftermiddagen där vi njöt av det härliga vårvädret. Eftersom dotterns tålamod till och med är kortare än mitt så hann vi med en hel del (sparktur, pulkaåkning, solande på bastu-verandan, snöskottning osv).

När kylskåpet har gapat tomt på sånär en halv ketchupflaska och en möglig ost (i och för sig med märket Aura på men ;)) de senaste två dagarna så hade jag inte något annat val än att åka och handla ikväll. Som tur fick dottern stanna hos mommo, så jag fick i alla fall fara själv. En riktig noja som jag har är att jag är livrädd att jag skall stå i kassan och märka att jag inte har plånboken med. Därför kollar jag varje gång jag kommer in i en affär (och ca fem gånger medan jag handlar) att jag har börsen med. Eftersom lill-tjejen ser ett stort nöje i att plocka ut bankkort, körkort samt diverse stamkundskort i prydliga högar på golvet direkt hon får tag på min plånbok här hemma så har min noja antagit nya breddgrader; jag måste nu också naturligtvis kontrollera att jag har bankkortet med. Sagt och gjort, i butiken kollade jag hit och kollade dit och allt verkade vara i sin ordning. Gladeligen stack jag ner kortet i kortläsaren vid kassan och knappade in rätt kod med resultat : Kortet inte godkänt. Prövade en gång till och samma resultat... Med ansiktsfärg som den mognaste tomat flög hundratals tankar genom huvudet tills jag kom på en snilleblixt; jag kan ju använda stamkundskortet att betala med. "Det går bra", sade kassafröken, "beroende på hurudant kort du har". Hundra tankar till flyger i min nu överhettade stackars hjärna, varav speciellt en röst gjorde sig hög: "Jag har bara parallellkort till gubbens kort!!!" Som tur (lite tur kan jag också ha ibland) så kunde jag ändå betala med det. Skamsen som en vissen tulpan kastade jag ner alla mina varor huller om buller i plastkassarna o småsprang sedan till bankomaten för att kolla hur det riktigt stod till. Den mest självklara saken i världen förstås varför kortet inte funkar; det fanns inte tillräckligt med pengar på kontot!!! Tanken hade inte ens slagit mig att det kunde vara så som det låg till! Jag hade glömt att flytta över mellan kontona (vi har flera olika med mer eller mindre pengar på, ekonomin hålls mer balanserad i detta hushållet då)!

Och nu sitter jag här med denhär känslan att jag skulle vilja säga åt kassatanten och de som stod efter mig i kön att jag är absolut inte pank, bara lite glömsk! (I och för sig tänkte de nog inte alls så mycket på det som jag föreställer mig att de gjorde där jag stod med hela rullbandet fullt av mjölkpaket, blöjor, tulpanbuketter, kex, yoghurtar m.m.m.m.). Nå, bättre lycka nästa gång, då har jag ännu en sak till att kolla (först kontot, sedan plånboken, sedan bankkortet och så repetera koden fem gånger innan jag slutligen får gjort det jag ska) Tvångstankar? Vad är det? Nu ska jag räkna baklänges från 100 två gånger innan jag kryper ner under täcket... God Natt ;)