Vi hade i alla fall tur med vädret...

I går var vi på familjeutflykt till Ähtäri djurpark. En jättehärlig dag med idel glada miner :). Eller...hrmm.. Jag tar det från början. Vi kom iväg alldeles för sent på förmiddagen. Till största delen mitt fel, jag packade förstås som att vi skulle ut på jorden-runt resa fastän vi bara skulle 200 km hemifrån. Vi hade förstås navigator med oss...denna 2000-talets pryl som får alla (speciellt män) att sluta tro på sina egna förmågor och helt blint lita på en vacker kvinnoröst.

Vi hade inte ens kollat kartan före...visst tyckte vi det var lite konstigt att navigatorn ville vi skulle köra förbi en stor skylt med Ähtäri på och istället fortsätta längs en mindre väg, men klart man litar på navigatorn. Efter ca 7 km skumpande på en liten grusväg kom vi snart tillbaka ut till en landsväg (troligen den tidigare nämnda) och snart var vi framme vid vårt mål. Där ramlade vi ur bilen på parkeringsplatsen för att äta vår medhavda pic-nic. Tyvärr mötte vi de första djuren redan där...mammans skräck: getingar! Efter att ha trilskats med dottern x antal minuter för att få i henne en halv smörgås (hon spanade bara ut i buskarna och sökte älgar) så gav vi upp och gick in i djurparken. Jag gissar att dottern i medeltal hade tålamod att titta på varje djur ca 4 sekunder (alltså som vilken normal 2-åring som helst).

Det läskigaste i hela djurparken var uggle-huset (de var till och med mer skrämmande än getingar). En uggla satt och stirrade på oss flera minuter medan den gungade med övrekroppen som att den skulle ha haft någon sorts spasmer. Jag blev helt paralyserad av skräck.... undrar om den använder den metoden som jaktteknik i sitt naturliga tillstånd. I en ugglebur såg jag några gula små ben och lite fjädrar högt uppe i ett träd. Åh, nej vad tragiskt, en liten uggleunge som mött sitt öde, tänkte vi, ända tills vi kom till nästa bur och halva golvet var täckt med små, döda kycklingar (=ugglemat). Då tänkte jag att de gott kan sitta där och uggla och så begav vi oss mot dotterns favorit... ÄLGEN!


Jag vet inte var hon har fått sin otroliga fascination för älgar, men intresset har hållit i sig halva hennes liv (alltså i ett år). Hon skulle säkert gärna ha suttit där och tittat än idag om inte mamman och pappan finurligt nog hade planerat in ett glasskiosk-besök strax efter älghagen ;).

"Men hallå björnen, du ser ju ruskigt bekant ut!"

Så här charmig var en av de riktiga björnarna (hoppas du inte svimmar nu Aka ;))

"Pausgymnastik"

Vi avslutade besöket med att titta på tamdjur; kossor, grisar, får och kaniner. Vår dotter är dock inte medveten om att kaniner existerar, hon är helt säker på att det är harar folk har i bur (är man en lantis så är man ;)).

Hemresan gick helt okej, om man då bortser från när vi stannade (vid en superlokal bensinstation belägen vid en liten landsväg) på grund av att dottern galltjöt i baksätet. Jag rusade ur bilen och spände loss henne för att försöka komma pål vad som var fel. Efter en stund märkte jag att ca 30 par ögon stirrade på oss...tror inte de var så vana med svenskpratande (/skrikande) turister i den byn ;).

Men trots alla små missöden så hade vi en underbar dag, jätteskönt att få vara tillsammans alla tre och få lite familjetid mitt i allt byggande :).

Ps. När dottern vaknade i dag frågade vi vad hon hade sett för djur igår. Älgen kom naturligtvis på första plats, men sedan följde grisen, kossan, bä-bä och "haren".
-"Såg du nån björn då?"
-"Njaae"
-"Såg du nån varg då?"
-"Njaae"... -tystnad- ...MÅRONMÅL!!!"
- :)